Öde

Öde

Ett öde har alla utom jag. Ingen vill egentligen veta sitt öde. Ingen vill förstå vad som kommer hända i framtiden redan idag. Ingen vill vara förberedd på det värsta, eller ens beredd på det bästa. Då försvinner överraskningseffekten och den är en del av ödet. 

Men jag vet redan mitt öde eftersom jag kan se in i framtiden. Så ödet blir därmed ingen överraskning. 

Men det är väl kanske ditt öde, säger ni, och det skulle jag också vilja tro, om jag inte visste bättre. 

Att se vad som kommer hända kan aldrig vara ett öde, bara en egenskap, som vilken som helst. Att vara bra på matlagning, duktig på att sy och ta hand om familj och barn. Till och med att ha ett anlag för algebra är en egenskap lik den att kunna se in i framtiden. 

Fast det medför vissa problem. Till exempel skulle jag kunna bli hur rik som helst, eftersom jag vet vilken lottorad som kommer stå som ensam vinnare nästa vecka, eller jag kan se på vilken plats kulan stannar på i ett rouletthjul. Men hur kul är det egentligen. Får jag inget motstånd, ingen riktig utmaning, så är det inte ens kul. Och hur lycklig blir du av pengar. 

Tänkt dig att för varje människa du träffar så vet du hur er relation kommer bli. Träffar du och blir förälskad i en man eller kvinna så vet du redan vid första ögonkastet hur ert förhållande kommer att bli. Stormigt eller lyckligt, barnlöst eller med tio ungar. Otrohet och glädje, dödsfall och nybyggnation av villan. Allt ser du redan i er första stund. Och med facit i hand, kan jag en bli förälskad?

Jag skulle kunna hålla med om att mina egenskaper är mitt öde. Att hur jag väljer att förvalta och använda dem eller inte använda dem blir hur jag förhåller mig till mitt öde. Fast de flesta söker en hel livstid efter sina egenskaper. En del hittar dem aldrig, endel hittar dem men förstår inte att använda dem. 

Till skillnad från dem hade de ett val. Det hade aldrig jag Att kunna se in i framtiden är inget val. Det bara finns där. 

Jag vaknar och vet redan vad som kommer hända under dagen. Till och med innan jag somnar vet jag vad som sker nästa vecka. Samma dag som jag insåg att jag fanns till, förstod jag hur mitt liv skulle utveckla sig. 

Då funderar jag över om inte själva ovissheten kring livet är meningen med det samma. Ovissheten och överraskningen om vad ödet bär i sitt sköte. blir ett sätt att leva. Ett sätt att överleva. 

För jag pallar det inte längre. Jag orkar inte leva i denna vetskap om min framtid. Jag vill ha ovissheten om vad som ska hända sedan. Till exempel finns det en himmel? 

Långsamt lyfte jag pistolen mot tinningen. Jag hörde knallen kort, men det kändes inget. 

Det var den 2 november 2015 som jag sköt mig fast det kom ju inte som någon överraskning.

Kedja

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Och den svagaste länken är du själv.
Om du tror att du är stark, att du klarar allt, att det inte finns något som kan beröra dig, då har du fel.
Så fort känslan finns där blir du svag. Svagheten utnyttjas av din omgivning. Inskränker din uppbyggda styrka. Visa därför inga känslor.

Ju mindre känslor, ju starkare kedja.

Hetsa

Med saliv runt alla fyra hörntänder. Läpparna uppdragna så hela tandraden glänser i månskenet. Dina ögon är tomma av hat utan att veta varför. Du har bara gjort det du blivit tränad att göra. Vakta, jaga, skrämma.

Tungan hänger snett i mungipan, en droppe hamnar framför dina tassar. En dovt morrande hörs djupt från dina lungor.

Vi är lika paralyserade bägge två. Förmodligen är rädslan densamma hos den jagade som hos den jagande. Rädslan att inte hinna med flykten.

Sinnena blir skärpta. Har aldrig tidigare hört att vinden talar i det höga gräset. Aldrig sett att konturerna på månen liknar brännsår. Aldrig trott att håren i nacken kan göra ont av rädsla.

Över murar och gärden. Under broar och i vattendrag. Över stock och sten. Överallt har jakten pågått. Hästarnas hovar, jägarnas jakthorn, skriken i skogsbrynet.

Allt som gjort oss till olika rollinnehavare. Du, jägaren. Jag, den jagade.

När du var liten valp var det tvärt om. Jag minns den gång vi möttes utanför hönsgården. Minns din blick från då. Den var annorlunda än nu. Minns du?

Även då var det fullmåne, men då var jag jägaren. Offret sprattlade mellan mina käkar så fjädrarna yrde. Även då stod vi paralyserade. Då försvann du bakom husknuten på vedboden, försvann tillbaka till din mors mjölkstinna vårtgårdar. Jag minns att du gnydde svagt när du sprang din väg. Det ögonblicket har du nog glömt, men inte jag…

Bakom kullen närmar sig hästhovarna likt ett åskväder. Vet att det är fråga om sekunder innan människorna anländer för att göra slut på allt. Försöker finta åt höger och passerar just bakom din svans på vänster sidan. Dina käkar borrar sig in i min nacke. Du har blivit snabbare än du var då…

Hetsen är över, undrar om jakten var värde sitt byte?

Upptäckten

Jag såg utan att förstå. Dina ögon sjönk, försvann, ville inte heller se. Ingen, utom vi tillsammans klarade att växa upp, men det visste vi inte då. Vi väntade utan att veta på vad.

En av de få sakerna jag minns var din lilla gröna elefant. Den luktade en blandning av bröstmjölk och terpentin. Han hette OlleNolle och kunde allt. Vad vi än frågade så visste den svaret. Att du redan då kunde buktala begrepp jag inte förrän i tonåren. Sedan kommer jag ihåg dina röda stövlar, med små änglavingar på skaftet. Gud vad jag tjatade för att få ett par likadana. På något sätt var det nog tur att farfar aldrig tillät mig, inte ens pröva dem fick jag. För då skulle jag aldrig fattat hur mycket jag älskade dig.

En kall julimorgon smög jag mig ner till korna, ryckte Fux i svansen och skulle precis trä stövelskaftet över mina fyra tår. Den rosa strumpan hade ett hål för lilltån. Katten strök sig längs mitt friska ben. Jag hann aldrig se honom förrän dörren slogs upp. Ena ögonblicket ensam, i nästa blinkning var synfältet täckt av hans knutna näve.

- Det är Sirfs stövlar, skrek han och ryckte dem ur händerna på mig. De grå tinningarna brann och dubbelhakorna slutade aldrig att vibrera. Jag blev så rädd att jag kissade på mig, tror jag. Visst, de var min systers, men vi delade allt annat, så varför inte dessa gummiförsedda änglafötter.  Jag tänkte bara låna dem i tre korta steg bort till gödselbrunnen. Som en hök bevakade han mig en hel vecka efteråt. Du bara skrattade och tyckte inget fanns att göra åt saken.

En natt låg vi som vanligt i utdragssängen och jämförde brännmärken. Oftast vann du, men denna kvällen var jag övertygad om att segern skulle bli min och att jag skulle få somna först. Mitt öppna sår skulle vara störst, djupast och varigast. Jag ville höra din flämtning och se i dina ögon att du förstod hur verklig smärta kändes. Jag ville smaka på din tröst, så som du alltid fick smaka på min. Först visade jag upp de mindre såren. De från igår som nästa bara var lite gula. Naturligtvis var dina blåare. Sedan de mindre håligheterna i armhålan som jag gjort med en upphettad knivspets. Innan jag hunnit visa den sista så hade du dragit upp kjolen. Du pekade på insidan av låret, precis vid troskanten.

- Har Farfar gjort, sa du och pillade lite på sårskorpan.

Dina ögon triumferade. Det luktade nytvättade lakan och månen skulle snart trilla ner på andra sidan trätopparna. Till hälften låtsasintresserad, andra hälften avundsjukt, kröp jag in mellan dina ben. Sniffade snällt, för jag visste nu att jag skulle vinna.

- Det luktar tobak och tjära, som Farfar..., var min enda kommentar. Min näsa nuddade din hud och dina fingrar gled genom mitt hår. En svart droppe spred sig från den skinnlösa cirkeln.

- mmm, fimpar..., sa du med ögon som pingisbollar, rödglödande fimpar.

Du nickade som om jag inte visste hur ont det gjort. Med ett ryck satte jag mig upp, lutade mig framåt och drog skjortan över huvudet. Du flämtade till, ryggade tillbaka för ett kort ögonblick innan du återfick behärskningen. Med ett fuktat finger följde du såren längs ryggraden. Jag behövde inte se när du blundade, jag kände att ränderna imponerade på dig. Du suckade av välbehag. Jag firade min vinst med tystnad och ett snett leende. När dina fingerspetsar petade som djupast, nådde under huden, nafsade retfullt i en lös skinnflaga, kunde jag inte hålla mig längre. Jag skrek till och slog dig över ansiktet. Du bara skrattade. Vi somnade i varandras armar och lovade varandra att göra om det imorgon.

Det skulle inte bli någon morgon. En ensam traktor stånkade sig upp för grusgången och stannade, likt en döende pansarvagn, mitt på gårdsplanen. Blåflagnad med rost och oljefläckar. Den brukade alltid vara hal att åka på. Grannen gav farfar en flaska brännvin. Ingen av oss ville bli lämnad ensamma hemma med honom i sådant skick. Men grannen pekade på dig när han stod jämte docksängen. Så det skulle bli min tur. Som vanligt stängde jag av alla sinnen när traktorputtrandet försvann bortåt kyrkogården.

Sedan tog det några år tills vi sågs igen. Du hade fortfarande änglastövlarna på dig och jag hade fått fler piskrapp och brännmärken än vad du skulle kunna urskilja. Den gröna elefanten var med dig, hängde som ett gummiband runt din hals. Den talade.

- Min älskade syster, trumpetade den från sin snabel, jag är här för att rädda dig.

Sirf förde sitt pekfinger framför den gröna snabeln. Elefantens slitna panna och rödsuttade vänsterfot glänste i månskenet. Oroligt letade jag efter farfar med blicken. Du satte dig på huggkubben. Långsamt snirklade du av dig gummistövlarna. Satte ner bägge fötterna i leran. Sörjan trängde upp mellan tårna. Du tog ett steg mot mig. Ställde änglavingarna framför mina smutsiga tånaglar. Jag vickade på den stortå jag hade kvar och undrade om det var sant eller om jag drömde. Elefanten log genom dina gröna pupiller. Det var dags...

Tid att fly, få lämna verkligheten bakom oss och springa in i lögnen och livet. Som änglar flög vi över gärdet. Jag höll OlleNolle i ena handen och du höll i den andra, men ingen av oss kunde låta bli att snegla över axeln. Kyrktornet ringde till mässa och det blixtrade mellan två svarta moln, ingen såg oss. Han tittade inte ens åt vårt håll, siktade inte med hagelbössan som brukade. Det kändes som han gett upp, blivit för gammal för att bevaka lögnen,som om han fattade att inget kunde stoppa oss nu när vi var tillsammans igen.  Vi sprang i dina stövlar bort mot skogsridån. Väl i trädens skugga så saktade vi ner farten, vingarna brände, tröttheten stockade sig i lungorna. OlleNolle vägrade springa mer. Vi la oss i mossan vid tjärnen.

Då såg jag det igen. Det ingen ville tro var sant, det dina ögon inte kunde ljuga om. Den sanning som ingen var värd att veta. Lögnen som farfar fått alla att glömma. Spegelbilden....

Tillsammans lutade vi oss ut över tjärnens svarta yta. Inget medvetande fanns och OlleNolle trumpetade en sorgsen melodi ur ena näsborren. Bara mitt ensamma ansikte glodde tillbaka på mig från den blöta underjorden. Jag vet inte vilken av insikterna som sårade mig mest. Att du verkligen inte fanns eller vetskapen att ensamheten till slut skulle sluka mig.

Jag gick längs den svarta mossen. Vattnet glittrade som nyraffinerad olja. Fukten och det mörka tyngde runt anklarna. Vem skulle nu rädda mig om jag vinglade och föll. Vem skulle slicka mina sår. Vem skulle fånga mitt fallande hjärta. Det fanns ingen räddning längre, ingen att fylla tomrummet med.Inte ens OlleNolle eller änglastövlarna.
Jag ställde dem tillsammans jämte stubben. Den gröna elefantens lilla hand  gjorde honnör när jag långsamt lät mig sväljas av tjärnens svarta läppar.

Bättre att dö i en lögn, än att leva med sanningen...

Utanförskap

Runt om henne virvlade människor och ensamhet.
Mitt i stormens öga stod hon och tittade på mig. En blick som skrek efter mörka nätter.

Jag förstod aldrig att det var hennes sätt att berätta om den närhet som krävdes. Hennes kropp mot min.
Så jag missade en avgörande pusselbit i mitt liv. Slängde iväg den över axeln för att den inte passade in. För att inte hon passade. För att inte jag fattade.

Nu, efter gångna trettio år, börjar en förnimmelse av händelsen skava i bakhuvudet. Om jag agerat annorlunda då, när det stormade som mest omkring oss. Om jag gjort det som ödet egentligen ville. Om jag tagit mod till mig, istället för att vara den mes jag sedan blev.

Då tror jag att vi bägge skulle blivit mer delaktiga i det som kallas livet.
Lukterna, känslorna och kärleken.

Inte den grå sörjan av att inte vara delaktigt som jag känner idag,
men jag vågade aldrig.

Investering

Investera i dig själv, säger alla.
Varför då, undrar jag. Alla investeringar borde väl ge en god avkastning.
Att satsa på mig borde väl varenda investerare inse är en placering med dåliga förutsättningar.

En gång tog jag en ledig dag, bokade massage, satte mig i solskenet och drömde mig bort.
Inte blev jag en annan människa för det. Ångesten, sorgen och lukten av bränt fläsk satt ändå fast i mitt undermedvetna. Kikade fram i samma stund som solen gick i moln.

Nä du vill du få avkastning på din investering kan du lika gärna elda upp en bil och kasta sten på polisen. Själv ska jag ut och jaga en oskuld till...

Färgsprakande

Svart är en färg och en känsla. En nyans du aldrig vill känna.
Mitt inre kan vara svart som sot och ingen får möjligheten att känna den värme som jag vill visa. En palett av färger sprakar bakom mina ögonlock när jag blundar. Får mig att fundera om verkligheten verkligen finns eller om det bara är en illusion. Jag tror att det är en regnbåge som luktar sommartårar.

Glada människor som skrålar av sprit och billigt vin.
De verkar ha roligt när de gömmer sig bakom musiken.

Jag skulle aldrig gömma mig. Inte ens bakom regnbågen.
Sommarvarm sitter jag här och ångrar mig...